När övergår övergrepp från en inre till en allmän angelägenhet?

Att Muhammar Gadaffi är en diktator som inte på något vis förtjänar att få stanna kvar som ledare i Libyen finns det säkert inte många som tvekar om. 

Det starka utslag från FN som nu är grunden för de bombningar som sker är med stor säkerhet korrekt. Men frågan är hur detta ska avgöras och vad som kan komma i spåren av Libyen?

Hur ska vi avgöra vad som är ett lands inre angelägenhet, där nationen ifråga har sin fulla rätt att slå ner ett uppror, och vad som är en legitim frihetskamp som omvärldens ska göra allt i sin makt för att stödja i syfte att störta befintlig ledning?

Deeped ställde frågan på ett relevant sätt för någon dag sedan:

Det är ingen som pratar om USA som världspolis just nu. Ingen som diskuterar suveränitetsfrågor när det gäller länder, en diskussion som alltid dykt upp oavsett tidigare diktatorer och tidigare interventioner?

Ingen ifrågasätter det. Ingen verkar ens reflektera över det. At

Är det ingen som tycker det är lite märkligt?

Khaddaffi är en galning. Men en ganska smart galning. Och ponera att han har rätt – att det är Al-quaida som ligger bakom resningen. Vad händer då? Ytterligare attacker men då på de som gavs hjälp tidigare?

 

När till och med Lars Ohly, motståndare till både JAS Gripen och amerikanska militärbaser runt om i världen, tycker att det är en bra grej att bomba i Libyen så är det svårt att hänga med i svängarna.

Visst finns det skillnader mellan Libyen, Irak och Afghanistan men vad är det som är den fundamentalt avgörande skillnaden som gör att att bombningar i Libyen kan legitimeras av Lars Ohly på det vis han nu gör?

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att länder i nordafrika befrias från olika grad av förtryck och går en demokratisk vår tillmötes. Jag tror också att bombunderstödet som nu ges till upprorsmakarna i Libyen är rätt och att vi utan detta hade fått se en massaker av historiska mått i Banghazi.

Men hur ska vi hantera nästa och nästa land där vi ser ett folkligt uppror av något slag slås ner med militärt våld från landets ledare? Vad sker när Jemen, Syrien och Iran står på tur? Ska FN även då ge sitt stöd till bombningar?

Inte minst måste vi också fundera över hur snabbt det faktiskt kan gå från det att den demokratiska världens ledare går ifrån leenden, handskakningar, förtroliga samtal och kindpussar till att istället bomba det land där denna ledare finns.

Mohammar Gadaffi och Libyen måste i det avseendet vara någon form av osmakligt världsrekord.

Om det FN-beslut vi just nu ser följderna av visar sig leda till en ny praxis över hur världen reagerar på liknande utveckling i andra länder så kan det på längre sikt möjligtvis leda till en bättre värld där odemokratiska länders ledare blir betydligt mer försiktiga med att döda sitt eget folk. Å andra sidan har maktfullkomliga galningar sällan brytt sig speciellt mycket om vad omvärlden har haft för åsikter.