Olof Palme och mordet i ett annat perspektiv
Palmemordet är en av de där historiska händelserna där jag aldrig kommer att glömma exakt när jag fick veta det och vilket enormt nationellt trauma detta var.
Under min livstid finns det ett antal såna här händelser som av olika anledningar etsat sig fast lite extra – mordet på John Lennon 1980, Berlinmurens fall 1989, Estonias förlisning 1994, inflygningen i World Trade Center 2001, tsunamin i sydostasien julen 2004 och kanske kommer vintern 2011 att kommas ihåg tack vare de folkliga upproren i nordafrika.
Jag har till viss del omvärderat det som beskrivs om händelsen som över en natt förändrade vår nation. Visst var Palmemordet något som på många sätt var en förändring, men det kanske mer var i vårt medvetande och illussionen om Sverige som en nation som fortfarande var så annorlunda jämfört med andra länder än hur det faktiskt i praktiken förändrade något.
Jag tror inte längre att det var den händelse som förändrade något. Det som skedde åren och decenniet efter Palmemordet hade skett ändå. Grunden för detta lades redan under det 70-tal där socialdemokratin misslyckades med att förändra Sverige på samma fantastiska sätt som man gjort fram tills dess. Palme, socialdemokratin och Sverige hade fått möta samma verklighet oavsett vad som nu skedde i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan sent den där fredagskvällen för 25 år sedan.
Även om detta inte var slutet på det gamla Sverige och början på det nya, utan snarare ett uppvaknande till en verklighet som smugit sig på, så var det en fruktansvärd händelse.
Oavsett min omvärdering i frågan om hur det förändrade Sverige så skedde det i en tid där Olof Palme under alla omständigheter var en kontroversiell politiker, så som han varit hela tiden, och detta var inget som hade avtagit vid den här tiden.
Jag gick i högstadiet på Stenbocksskolan i Ulricehamn 1986. Vid den här tiden skyltade man inte med att man var socialdemokrat i allmänhet eller sympatiserade med Olof Palme i synnerhet. Moderata ungdomsförbundet och liknande organisationer tävlade i att överträffa varandra i nedsättande publiceringar med och om just Palme.
Enligt mitt sätt att se det så hade vi aldrig accepterat samma punktmarkering och samma publiceringar idag alldeles oavsett vilket parti som den utsatte politikern skulle tillhöra. Klimtatet är på många sätt enormt mycket hårdare, men alla som de senaste åren har pratat om förföljelsekampanjer mot exempelvis Mona Sahlin kan omöjligtvis har upplevt Palmehatet.
För mig var Olof Palme vid den tiden en stark politisk symbol. Uppvuxen i ett traditionellt arbetarhem så var Socialdemokraterna, Olof Palme och det svenska folkhemmet fortfarande vid den tiden något som man vägrade sluta drömma orealistiska drömmar om. Något annat än att vara sosse var aldrig aktuell under min uppväxt.
Detta levde jag med och mordet var något som fångade mig starkt. Precis som från en del andra händelser från 80-talet har jag fortfarande tidningsurklipp från mordet på Olof Palme kvar i en låda.
Vid 20-årsdagen för mordet 2006 skrev jag här i bloggen om hur märkligt Olof Palme verkar vara inom dagens socialdemokrati. Det är egentligen först det allra senaste året som hans namn har börjat figurera mer frekvent i olika sammanhang.
Säkerligen har ett antal utgivna böcker och själva 25-årsdagen i sig medverkat till detta. Själv läser jag just nu Henrik Berggrens "Underbara dagar framför oss" som ger ett helt annat perspektiv till Palme, hans liv och politiska gärning än vad jag visste tidigare.
Men alldeles oavsett hur bortglömd eller ihågkommen Palme nu är så är det svårt att, i tider av folkliga uppror i nordafrika, se förbi hans roll ute i världen som hans allra viktigaste gärning. Inrikespolitiskt skulle man nästan kunna säga att han hade en omöjlig sits att hantera efter de fantastiska decennier som hade varit före hans tid som partiordförande. Toppen var nådd och illussionen om folkhemsbyggets oändliga framgång var på väg att spricka.
Vid sidan om själva mordet är det allra värsta på det vis som vi har fått lära oss att leva med efterbörden. Det polisarbete och allt annat som följde på mordet har minst lika mycket som själva mordet tagit kraft och fokus ifrån personen Olof Palme.
Att preskriptionstiden för mord sedan förra sommaren är oändlig, och inte går vid den 25-årsdag vi idag passerar, gör ingen skillnad. Det enda som skulle kunna skapa ett bokslut på Palmemordet är ett erkännande med ett väldokumenterat vittnesmål och det vapen som användes. Detta lär vi aldrig få uppleva oavsett oändlig preskriptionstid.
Andra tankar om Palmemordet:
Deeped, Mattias Svensson, Gunnar Hökmark
Andra bloggar om olof palme, palmemordet, socialdemokraterna, politik, sverige