Marcus Birros varning för barn är inget humorinslag

Det går inte att undvika ytterligare ett inlägg om Marcus Birro, hans krönika från förra veckan och den reaktion han, som vanligt, fick när kritiken kom som ett brev på posten.

När det idag visar sig att det han med sin fördomsfulla inställning beskrev i krönikan, där han talade om för oss att inte längre litar på barns önskan om hjälp, inte bara var något han upplevt utan att han också av ren slump har hamnat mitt i en inspelning med dold kamera, för ett program som ska heta "Varning för barn", så är det nästan för bra för att vara sant.

Det är intressant att se klippet och med vilket lugn Birro där och då bara går vidare, men det är likt förbannat precis lika illa att se hur han i krönikan beskriver det hela.

Det märkliga, sett ur det perspektiv som filmen visar, är hur han har lyckats uppmärksamma allt det han skriver om och känna det hot som beskrivs i texten. Inga konspirationsteorier, men lugnet i hans agerande säger något annat än texten i krönikan.

image from d.pr

Vilket bakomliggande mål Jarowskij har med sketcherna är en intressant sidodiskussion, men att man med Marcus Birro som ofrivilligt offer har lockat fram en stor del av de fördomar som man säkerligen har haft som mål är inte något att skratta åt utan istället något som är riktigt illa

Jag tror att Birro den här gången har satt sig betydligt mer i klistret än vad han från början anade. Den här gången kanske det inte räcker med att sluta twittra ett tag eller börja blogga någon annanstans, så som han har för vana att göra när kritiken kommer. Att Expressen låter hans namn bära fanan för en kampanj om näthat smakar riktigt illa.

Uppdatering:

I Aftonbladet kan man läsa följande:

Till Dagen säger Marcus Birro att det känns ”förvånansvärt bra att ha blivit blåst”.

– Jag förstår att alla kommer garva åt poetjäveln som blir lurad av TV 3. Det bjuder jag på. Grattis till TV 3 alltså, säger han till tidningen.

Det finns säkert dom som garvar åt poetjäveln, men det är inte det som är grejen. Det handlar om pudelns kärna och denna innehåller den människosyn som Birro visar upp i sin beskrivning av händelsen.