Marcus Birro litar inte längre på små barns önskan om hjälp

Det är fördomar som får oss att bli begränsade som människor. Fördomar som kan bero på så många olika orsaker men har aldrig något gott med sig.

Att vi alla bär på mer eller mindre stora fördomar kan ingen förneka. Det är vår intelligens och vårt sunda förnuft som skiljer våra fördomar från de som låter dom påverka hela sin syn på samhället och dela upp människor i goda och onda.

När Marcus Birro låter sina nyligen upplevda erfarenheter av att bli lurad av en liten flicka i en rullstol leda till att han öppet sätter sina nya fördomar och principer på pränt är det både sorgligt och ett bevis över hur enkelt människor med en till synes hygglig människosyn, med förmåga att inte dela upp människor i gott och ont, ändå så enkelt faller i gropen och gör just denna uppdelning.

Att man dessutom sträcker sig så långt, som Birro gör, att "framför allt aldrig mer lita på små barn i rullstolar som ber mig plocka upp deras skolväska" är något som gör mig direkt illamående.

image from d.pr

Om man med grund av att känna sig lurad av en flicka i rullstol, visade sig inte behöva densamma, tappar tilltron till alla små barn och deras önskan om hjälp så är det sannerligen inte märkligt att vi i Sveriges riksdag har ett parti som lockar just människor som låter sina fördomar styra synen på sig själva i ett vi-och-dom-tänkande.

Om världen med den enkelheten målas i svart eller vitt så förstår jag att vi har en värld och en den generella misstänksamhet och rädsla som ser ut som den gör.

Men jag vägrar tro att det är så enkelt och att Birro allt oftare just målar i svart eller vitt är bara att beklaga och ska på intet sätt tas som en inteckning över hur alla andra tänker.