Intoleransen spelar på samma strängar som för 20 år sedan

Filmen Änglagård hade premiär i februari 1992.

Det var ett halvår efter det att Ny demokrati hade tagit sig in i riksdagen tack vare en underliggande misstänksamhet emot vad man såg som yttre hot emot vår trygga vardag i vad många fortfarande såg som folkhemmet Sverige i den gamla hederliga tappningen.

Filmen är ett tidsdokument över hur Sverige såg ut då. Inte minst hur den svenska landsbygden i all sin förträfflighet och sin idyll hade grava svårigheter att ta till sig den nya tiden och att hantera de hot man trodde sig se emot sin trygghet.

Änglagård spelades in i Ulricehamns-trakten. Det mesta i de norra delarna. Jag bodde då i den södra delen och jobbade i Ulricehamn. Det var en stor sak när filmen med alla de svenska stjärnorna hade premiär och haussen var inte mindre när uppföljaren kom några år senare.

Om denna Änglagård-hysteri har Emil Carlsson för knappt ett halvår sedan skrivit i Borås Tidning (ej på nätet).

Även han bodde då i Ulricehamn och var i yngre tonåren. Han skriver sin text baserad på just den lokala anknytningen och den uppmärksamhet och de hyllningar som filmen fick i Ulricehamns-trakten. Han avslutar sin text så här:

"Att filmerna handlar om landsbygdens inskränkthet och människornas trångsynta rädsla för det okända, var det aldrig någon som tänkte på i Ulricehamnsbygden. Nidbilden gick oss helt förbi. Vi förstod inte att Colin förnedrade oss. Det enda vi såg var hur oändligt vackra våra böljande fält såg ut på vita duken."

Jag har svårt att första hans slutsats. Visst var det vackra böljande fält och vyer som presenterades men att bygdens folk skulle vara så korkade att man inte såg vad den filmen och den efterföljande hade för budskap är att nedvärdera tankeförmågan hos alla de människor i den egna bygden som gick och såg filmen.

Visst, det var de som gjorde det för att den var lokalt inspelad, men nog förstår man ändå budskapet om det yttre hotet i form av Fanny och Zac som bygdens bor inte vet hur man ska hantera på ett välkomnande sätt.

Det som möjligtvis gick fler förbi den gången var kopplingen till samma ogästvänliga inställning till människor från andra länder som inte hade Fannys rågblonda frisyr.

Det är där kopplingen och tidsdokumentet till Ny demokratis framfart finns. Det var ur en missunnsam och ogästvänlig inställning som de lyckades ta sig in i riksdagen och det är samma mekanismer som vi, lagom till att den tredje Änglagårds-filmen spelas in i samma Ulricehamn, ser när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och en allt hätskare stämning mot muslimer breder ut sig både i Sverige och övriga världen.

Rädslorna och mekanismerna är de samma då som nu. Det spelar på fördomar och vanföreställningar.

Just därför var inte Änglagård 1992 en nidbild av människor i Ulricehamns-bygden. Det var en del av bilden av Sverige då precis som det tyvärr fortfarande kan ses som.

Intoleransen och fördomarna ser möjligtvis annorlunda ut på ytan idag jämfört med för 20 år sedan. Men det är de facto ett spel på samma strängar då som nu.

Läs även andra bloggares åsikter om intolerans, muslimer, integritet, tolerans, fördomar