Passiv rökning i ett liberalt perspektiv
WHO säger att 600 000 människor runt om i världen varje år dör av passiv rökning. Av dessa är 165 000 barn.
Deras vädjan handlar bland annat om förbud mot rökning i offentliga miljöer.
Om man ser detta i ett svenskt perspektiv så har vi sedan 2005 ett förbud emot rökning på restauranger, caféer och krogar och vi kan på en rad andra offentliga ställen som flygplatser och hotell så små bås avsedda för gäster som röker så att de inte behöver gå ut i friska luften och ta ett bloss.
Det är faktiskt en ganska bisarr syn att se några rökare stå en inglasad bur på en flygplats och dra sina halsbloss med en kraftig fläkt som snabbt suger bort röken ovanför deras huvuden!
Motståndet fanns där 2005 och det är möjligt att motståndet finns kvar där än idag. Men det är märkligt hur ett förbud av det här slaget ändå accepteras och blir till en självklarhet för de allra flesta av oss.
Perspektivet några decennier tillbaka i tiden visar på en ännu större förändring. När jag var barn och ganska långt fram i livet var det fortfarande så att de allra flesta rökte i sina hem. Mina föräldrar rökte när vi åkte bil i alla fall fram till början av 80-talet. Undra på att man blev åksjuk!
Jag blev under mina första 20 år utsatt för mer eller mindre kraftig passiv rökning varje dag och hur detta i ett längre perspektiv har och kommer att påverka mig vet väl ingen.
Att inte röka inomhus i sitt hem eller i en bil är en självklarhet på samma vis som det mycket snabbt har blivit att man inte får röka på restauranger. Frågan som nu ställs är om förbudet ska utökas att gälla offentligliga miljöer även utomhus och då börjar det bli knepigare.
Det förbud som finns har definitivt förskjutit toleransen emot rökning till en helt annan nivå. Jag kom så sent som förra veckan, när jag var på semester på Fuerteventura på mig själv att bli irriterad över någon som rökte på en restaurang på gränsen mellan inne- och ute-servering.
Reaktionen på rökdoft har generellt sett blivit mycket starkare i alla sammanhang och acceptansen har radikalt minskat emot att bli utsatt för den passiva rökning det handlar om. Det är här den svåra avvägningen mellan rätten att få röka och rätten att få slippa röken kommer in.
Hur långt ska vi låta samhället få dra förbuds-gränsen till förmån för alla oss som inte röker, och som vill slippa bli utsatta för röken, och när det i princip tangerar ett totalt rökförbud?
Det är en frågeställning som i grunden en dragkamp mellan friheten att få slippa undan röken och friheten att få fortsätta röka och själv avgöra vilka risker man utsätter sig för.
Är det rökaren eller icke-rökaren som ska dra sig undan ifrån en offentlig miljö i framtiden och få sin last eller den friska luften tillgodosedd någon annanstans vid sidan om det offentliga rummet?
Jag vet inte exakt hur långt man ska dra det hela utan att det går till överdrift. Men jag är övertygad om att rättigheten att kunna vistas i samhället utan att utsättas för hälsofarliga risker måste vara det överskuggande målet både gällande passiv rökning och andra liknande risker som finns i samhället. Den som brukar något som kan skada en annan människa på det vis passiv rökning kan göra har ett avgörande ansvar att ta.
Samtidigt så får det inte bli någon moralisk häxjakt på de som väljer att röka.
Läs även andra bloggares åsikter om rökning, förbud, samhälle