Är kungen fortfarande bra för Sverige?

Turerna i debatten om kungens otrohetsaffärer har fått ett ansikte, betald av Expressen, i form av Camilla Henemark som bekräftar det som kungen själv kort svepte förbi i älgskogen med kommentaren om att det tillhör det förflutna och var något som han lämnat bakom sig.

Han sa förvisso inte det med direkt hänvisning till någon affär, vare sig med Henemark, eller annan kvinna. Men bekräftelsen från Henemark är också en indirekt bekräftelse om vad kungen ville lämna bakom sig.

Vad kungen gör, och har gjort, med SÄPO-vakter som förkläden är till viss del upp till honom själv. Vi vet inte heller vad han och drottningen faktiskt är överens om är okej inom ramen för deras äktenskap. 

Problemet ligger i det som alla rojalister brukar framhäva som en stor och avgörande förutsättning för det svenska kungahusets berättigande – deras viktiga symbolvärde för Sverige i världen.

Jag spekulerade redan i förra veckan om att debatten om boken och det som där berättas mycket väl kan komma att få motsatt effekt och istället framkalla en sympati för kungen. Så tycks det faktiskt ha blivit.

Men det går trots detta inte att komma förbi det faktum att landets alla vardagsrojalister och inte minst alla fisförnäma ärkerjoalister borde fundera över hur deras fina kung och hans liv i skydd av livvakter påverkar det symbolvärde som man alltid har hållit så högt.

Även om varken jag eller många andra inte lägger inte några större moraliska värderingar i vad som finns i det förflutna så vet vi att den moralen sitter betydligt högre upp på agendan i många andra länder runt om i världen där det svenska kungahuset ska agera för Sveriges bästa.

Är kungen fortfarande så bra för Sverige som han var innan La Camilla och andra anonyma kvinnors berättelser fick se dagens ljus?

Det paradoxala i allt detta är att Camilla Henemark får utstå mer kritik än vad kungen ens är i närheten av. Även det säger en hel del om synen på folk och folk.

Läs även andra bloggares åsikter om ,Intressant.se