Var finns originaliteten i sökandet efter nästa stjärna?

Jakten efter olika typer av talang går vidare i rikets olika tv-kanaler. Tyvärr verkar inte någon ha ett ärligt uppsåt att verkligen finna och bära fram det som verkligen är bra och unikt.

Sveriges Television har sitt eget flaggskepp i form av Melodifestivalen som varje år haussas och som sedan bara visar prov på en hopplöst dålig musiksmak när det väl kommer till kritan och senare ska tävlas i den stora europeiska finalen.

Varje år får Christer Björkman nytt förtroende att försöka förmå landets låtskrivare att skicka in sin allra bästa låtar som knockar tv-tittarna i både Sverige och övriga Europa. Av någon anledning är inte låtskrivarna beredda att skicka in sina allra bästa låtar till det stall av samma artister som snurrar runt runt i melodifestivalens korridorer. 

Det finns helt enkelt ingenting spännande med denna tävling längre.

TV4 har en rad olika programserier som handlar om olika typer av talanger.

I Let's dance, Körslaget och ett antal andra olika programserier handlar det om att artister och andra kändisar ska visa prov på vad de är bra på förutom att göra det som de egentligen borde ägna sin tid åt. Det är alltså egentligen inget talangprogram utan rent nöje och lite lyteskomik.

Den kanalen sänder även varje vår programmet som heter just "Talang" där syftet är att lyfta fram olika typer av talang, men där det egentligen bara handlar om b-talanger som inte har lyckats få en plats där de egentligen skulle ha konkurrerat men inte lyckats. Det är sångare som varken lyckas ta en plats i Melodifestivalen eller i Idol och det är duktiga dussinartister inom andra områden som aldrig någonsin blir något mer än en passage i TV4 just den våren.

Sedan har TV4 just Idol som går varje höst. Det är nog femte eller sjätte året nu.

Tyvärr har även det här formatet i svensk regi blivit rejält urvattnat och där det dyker upp artister som har varit runt och valsat i diverse andra sammanhang utan att bli de stjärnor som Idol ändå har syftet att finna.

Det har kanske aldrig handlat så mycket om att finna originella artister med en egen stil i Idol. Till detta är formatet alldeles för polerat och inriktat på hitmusik som enbart platsar i de kommersiella radiokanalerna. Och det är kanske just här problematiken med det programmet ligger.

Om fokus hade varit lite mer riktat emot att finna originalitet och egenskaper som lockar till mer än en bakgrundslyssning på RixFM så kanske också dessa talanger hade kommit fram. Men när det inte är detta det handlar om och när det är en jury som sitter och berömmer artisterna som om de vore världsstjärnor så blir det ingen trovärdighet kvar.

En stor stjärnas förmåga att binda en publik och att lyckas sälja sina alster år efter år och ännu längre hänger inte på att lyckas sätta varenda ton rätt i en direktsändning. Det handlar om att kunna förmedla trovärdighet och känsla med en musik som fångar något helt annat hos lyssnaren.

Håkan Hellström har givetvis rätt när han säger att han inte ens hade tagit sig förbi en första audition i Idol. Hans röst hade ratats och han hade skickats hem med rådet från juryn att ägna sig åt något annat.

Detsamma skulle gälla ett antal andra av de stora svenska artister som jag lyssnar på. Lundell och Plura hade fått samma sågning som Hellström och Mauro Scocco skulle fallit på att han ser för trist ut på scen.

Idol är i första hand inte till för att finna den bästa talangen. Idol är till för att Andreas Carlsson, Anders Bagge och deras kollegor av låtskrivare i samma skrivbordslåda innehållandes popmusik utan någon långvarigare känsla ska få sina artister som sjunger en hitlåt eller två innan de hamnar som mellanakt på en finlandsfärja resten av karriären.

Den enda artist som klivit ut ur Idol med sin originalitet i behåll och som lyckats göra sig en egen karriär på sin personliga stil är Amanda Jenssen.

Det finns andra som har lyckats bra, som Darin och Agnes, men det är ingen som lyckats odla sin egen karriär så som Amanda. 

Det är denna typ av talang som borde eftersökas istället för att plocka ut gamla norska schlagerartister utan framtida potential och strömlinjeformade ungdomar som inte tillför mer än visuell fägring för tittaren. 

I Idol 2010 finns det en enda originell scenpersonlighet med i programmet. Hon heter Linnea Henriksson och det märkliga med henne är att hon förvandlas från en blyg hallandstjej vid sidan av scenen till en fullfjädrad och oberäknelig scenartist när hon väl kliver upp på densamma.

Ingen annan, möjligtvis undantaget den unga finska tjejen Elin Blom, har skuggan av en chans att bli något mer än en deltagare i Idol 2010.

Det vore så enormt välgörande att få se ett talangprogram på riktigt som inte har den polerade ytan och de snabba hitsen som prioritet utan som varje år har ambitionen att söka en stjärna i alla dess rätta bemärkelser.

Frågan är bara vem som har modet att göra en sådan satsning? 

Dessutom är det nog så att den som har potentialen att bli nästa stora stjärna också nästan alltid själv har drivkraften att ta sig fram till en möjlighet att kunna visa detta för en större publik.

Kanske är det just därför de inte heller dyker upp i Idol och andra liknande program och kanske är det just därför som vi får nöja oss att se Geir Rönning svassa omkring på fredagskvällarna och få stående ovationer av en jury som visar en total inkompetens i deras uppdrag vars enda syfte är att finna nästa stora artist.

Det är inte trovärdigt för programmet och det är definitivt inte trovärdigt för Bagge, Bagge-Wahlgren och Carlsson.

Läs även andra bloggares åsikter om idol 2010, talang, tv4, svt, kultur, nöje, Intressant.se