Vänner och fiender – trovärdigheten bland partipolitiska bloggare

Egentligen har jag kanske fått svaret på min egen fråga om jag ska sätta partibeteckning på min blogg eller inte. I alla fall så har valrörelsen i mycket hög utsträckning visat upp en bild av megafonbloggande bland partipolitiskt aktiva bloggare som sakta men säkert börjar krypa fram och där många även själva inser det märkliga i detta.

Istället för att var en ny kraft som tillför det politiska landskapet och sina egna partier någonting nytt så blev valrörelsen bland partipolitiskt märkta bloggar, på båda sidor mittlinjen, en förlängning av partiledningarnas budskap och där man inte vågade visa upp en åsikt utanför denna strömlinjeformade bild.

Det allra tydligaste exemplet på detta var sista veckans debatt om sjukförsäkringen och det blogginlägg som som Emelie skrev om sin mamma Annica Holmqvist. Jag vidhåller fortfarande att det i princip inte fanns en enda partipolitisk blogg med alliansflagg, placerade högt upp på alla olika listningar, som vågade ta parti för en människa som alldeles uppenbarligen inte behandlats på ett korrekt sätt. Man var helt enkelt skiträdda för att gå emot sina egna partier i Alliansen.

Efter valet har en och annan vågat ha en åsikt, men inte före detsamma.

Jag kan ärligt säga att jag är besviken på att ett antal av de alliansbloggare som jag trodde skulle stå upp även för det som uppenbarligen är en del av Alliansens misslyckande och att de inte kröp till korset och gjorde detta tydligare. Att erkänna är inte alltid att förlora. Det kan likaväl vinna en respekt som ökar förtroendet.

Istället var det tyst på ett vis som snarare kunde användas som ett bevis om den där vedervärdiga vanföreställningen att Alliansen har fört en medveten politik för att skicka ut människor till noll och ingenting enbart för att de är kallsinniga och inte bryr sig om utsatta människor.

Frågan är vem man kan lita på och vad som sägs bara för att stryka medhårs?

Jag säger inte att jag själv inte ibland kantrar lite för mycket åt fel håll och blir obalanserad i mina bedömningar. Men jag proklamerar inte ut ett budskap bara för att någon, uttalat eller ej, sagt så. Jag gör det för att jag samtycker till det hela och jag kritiserar också det jag inte gillar.

Att sätta partiflagg behöver inte innebära att man blir en megafon. Det finns bra exempel på att detta kan undvikas. Men till saken hör att i jakten på höga rankingpoäng på Knuff, Politometern och vad det nu är för listor så blir det alldeles för partistyrt i så många avseenden att det utan partiflagg nästan är uteslutet att kunna tampas med andra politiska bloggar med uttalad partitillhörighet.

Jag vill inte slå mig för bröstet och påstå att jag är bättre än många av de politiska bloggar som ligger en bra bit högre än vad min blogg gör. Men jag har tillräckligt gott självförtroende för att kunna konstatera att det finns de bloggar, ingen nämnd och ingen glömd, som inte på något vis förtjänar sina platser sett till deras innehåll. Anledningen är istället givmilda partikamrater som strör länkar omkring sig så fort det skrivits ett inlägg innehållande mer än fem meningar.

Där vill jag inte vara med och tävla. Om det handlar om att agera på det viset så får jag väl ligga kvar strax över hundrastrecket på Knuff.

Möjligheten för politiska bloggar med uttalad partitillhörighet kanske inte alls är att följa en partilinje nästintill slaviskt ett halvår eller ett år före ett val. Det är istället möjligheten att sticka ut ifrån denna så mycket som möjligt och faktiskt locka människor till partiet som inte insett att det finns en större spännvidd än den som partiledningen förmedlar. Att det finns andra som kallar sig sossar eller moderater som tycker som jag fast inte som partiledningen i alla frågor. Att våga ta ställning är ju faktiskt inte att hålla med om allt som sägs.

Jag har ingen aning vad jag tillför i den politiska delen av svenska bloggare. Jag tror att jag tillför en ganska balanserad syn och att jag kryper till korset och erkänner när jag bestämt mig för en åsikt som jag sedan inser inte var helt verklighetsförankrad.

Men eftersom det inte står någon av Alliansens partiers beteckning på bloggen, utan bara Alliansen, så tror jag mig veta att min blogg inte ingår i den prioriterade länklistan när det väl bränner till och blir valrörelse och slutspurt. Detta märktes mycket tydligt från både höger och vänsterbloggar, men allra tydligast från de högerbloggare som jag vanligtvis brukar få en och annan länk ifrån.

Det kan självfallet ha berott på att jag skrev sämre och mer ointressant än vad jag gjort tidigare, men jag tror faktiskt inte att det är huvudorsaken.

Jag tror helt enkelt att alldeles för många politiska bloggare med synliggjord partitillhörighet faller in i den officiella valrörelsens spår och inte vågar sticka ut så som de borde göra. 

Nu har många politiska bloggare drabbats av en rejäl baksmälla och ägnar sig åt självrannsakan både till höger och vänster, även om inte alla drabbats av detta. Men jag är inte speciellt övertygad om att det kommer se annorlunda ut inför valet om 4 år.

Om ingen har något övertygande argument så tror jag att den här bloggen för fortsätta gå under flaggen oberoende liberal ett bra tag till. Lite vassare och en gnutta mer kritisk.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, bloggar, val2010, Intressant.se