Den döende socialdemokratiska solen

Det allra viktigaste för socialdemokraterna just nu, efter det sämsta valet sedan första världskriget, är att inte döma ut någon socialdemokrat som har idéer om en annan väg än den som nått in i en återvändsgränd.

Erik Laakso anklagas av sin partikamrat från Borås, Mahamed Ali Abdi, för att döda den socialdemokratiska solen så begår han ett stort misstag.

Erik Laakso är en av de sossar som vågar sticka ut hakan och vägra rätta in sig i ledet. Johanna Graf i Solna är en annan sådan sosse.

Den solen, som Laakso nu deltar i det utdragna mordet på, har socialdemokraterna kollektivt hjälpts åt att successivt ta död på när de inte har lyckats vara det parti som varit i framkant med visioner om framtiden.

Att sossarna lyckades hålla sig kvar så länge vid makten som man gjorde beror som jag ser det på tre faktorer: de borgerliga partiernas dåliga rykte, sossarnas eget goda rykte och Göran Persson.

När både det goda ryktet och Göran Persson blev trötta samtidigt som Alliansen visade upp en gemensam trovärdig linje så fanns det inte längre någon substans kvar och denna har man inte heller lyckats speciellt väl att väcka till liv sedan valförlusten 2006.

Om man som Mahamed Ali Abdi tror att det handlar om att socialdemokraterna ska dra sig vänsterut, i riktning mot Vänsterpartiet, och undvika den mitt, där slaget om väljarnas förtroende tydligt står, så får man också räkna med att fortsätta vara i opposition.

Vägen framåt för socialdemokraterna går under inga omständigheter i Lars Ohlys riktning.