Kön, klass och attityd i årets valrörelse

Hur gott man än tror om sina vänner och deras förmågor så är det enormt stor skillnad mellan att vara vän och i privata sammanhang vara överens om det teoretiska resonemanget och hur det borde göras och att sedan vara den som kan omsätta teorin i praktiskt ledarskap.

Fredrik Reinfeldt fick det förtroendet för moderaterna efter deras katastrofval 2002 och gjorde tillsammans med Anders Borg en omvärdering och ett kursval som ledde fram till en historisk valseger 2006.

Mona Sahlin fick samma förtroende efter förra valet. Ett halvår efter det valet, i mars 2007. tog hon över ledarskapet i det som i alla fall då var landets största politiska parti för att komma fram till vad som gjordes fel och se till att forma en politik för framtiden med syfte att i årets val återta makten.

Det kan fortfarande mycket väl bli så att hon tillsammans med sina rödgröna kollegor i vänsterpartiet och miljöpartiet lyckas ta makten i september. Men det finns just nu ingenting som tyder på att det kommer att ske med en strålande framgång för Mona Sahlin och hennes socialdemokrater. Makten kommer i så fall att återtas tack vare Maria Wetterstrand och/eller det faktum att ett allians-parti ramlar ur riksdagen eller kanske att sverigedemokraterna kommer in och ställer allt på ända.

Det kommer inte att ske för att Mona Sahlin är en så fantastiskt ledare som har lyckats skapa den förändring i socialdemokraternas politik och framtoning som så många hade hoppats på. Det finn alldeles för många tecken, både historiska och aktuella under tiden som partiledare, som bevisar motsatsen.

Vid sidan om det faktum att det inte har hänt tillräckligt i bygget av nya framtidsvisioner och en förändrad syn på sin egen politik, så är bildandet av det gemensamma rödgröna alternativet ett mycket tydligt tecken på att det saknas fingertoppskänsla hos Mona Sahlin och hennes ledande socialdemokratiska kollegor. Det fanns inte någon tydligt överenskommelse den dagen som hon tillsammans med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson presenterade det gemensamma alternativet bestående av s och mp.

Många socialdemokrater andades ut över det faktum att Lars Ohly inte fanns med där, men just Ohly var urförbannad och det tog inte lång tid innan två partier blev tre och statsministerkandidat Mona Sahlin fick stå där och försöka förklara vad som hade hänt.

Att skilja på vad man tror om sina vänners kapacitet baserat på förtroliga samtal och vad de i praktiken klarar av att utföra som ledare för ett stort politiskt parti, och i förlängningen landet Sverige, är något som Liza Marklund borde fundera över. Hon proklamerar idag att hon kommer att rösta på Mona Sahlin i höstens val och anger ett antal olika skäl till detta.

Det är henne fritt fram att ha en personlig uppfattning och utifrån detta lägga sin röst. Det är liksom så det fungerar. Men att inte kunna göra det,utan att som förklaring till ifrågasättandet av henne, dra in argument som att hon bryter
nämligen alla normer om hur Makten ska se ut. Fel kön, fel klass, fel
attityd
är beklämmande.

Liza Marklund argumenterar sedan för vilka värderingar som är viktiga att ta med i sina val av parti och person i höstens val.

En stor del av de värderingar som hon framför kan jag till stor del skriva under på. Den stora skillnaden är att jag inte för en sekund tror att Mona Sahlin är bättre skickad att lyckas komma så nära det ideala än vad Fredrik Reinfeldt och hans allianskollegor är. Och det beror varken på kön, klass eller attityd.

Jag skulle snarare vilja påstå att motviljan mot Fredrik Reinfeldt och hans moderater i många stycken grunder sig på fördomar om deras klass och deras attityder. Fördomar baserade på den historia som socialdemokraterna och Mona Sahlin har så förtvivlat svårt att släppa och gå vidare ifrån.

Andra bloggar om: , , , , , , , , Intressant.se


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *