När ett företag förlorar sin själ och sitt förnuft

Det finns alltid orsaker till varför företag gör olika typer
av förändringar i sin verksamhet.

Förändringar i sig är nödvändiga för att driva verksamheten framåt.
Men det finns olika sätt att göra det på och attityden till vad man gör
är avgörande för förtroendet i förändringsprocessen.

När det övergår från en tid av förändringar för att justera
riktningen på verksamheten, till att bli en ständigt pågående ovisshet
över vad som ska hända nästa dag, vecka eller månad så är det inte
längre något som gagnar verksamheten. Så kan det få vara under en
begränsad period, men inte år efter år. 

Istället börjar nyckelpersoner att dra öronen åt sig, och hoppa på
andra möjligheter med en ljusare och sundare syn på framtiden, vilket
leder till att kompetens och styrka att stå emot förändringar som inte
är av godo. När nyckelpersoner försvinner så börjar även anställda i
skiktet där under fundera över sin plats i verksamheten och ser sig om
efter annat.

Ingen enskild anställd är så stor och viktig att det äventyrar ett
företags utveckling, men flera eller många avhopp under relativt kort
period är inte av godo. I vart fall inte när det handlar om att gå från
toppen, hamna i ett sluttande plan och kanske till slut börja visa
tendenser på att i vissa avseenden falla fritt.

Fokus på huvuduppgiften i verksamheten glider sakta men säkert över
till en problemhantering och en kortsiktig brandsläckar-mentalitet som
bara borrar det hela allt djupare ner i ovisshet och tappat fokus.

Jag började en gång i tiden, i mitten av 90-talet, att arbeta
på ett företag som då rent hanteringsmässigt låg på en låg nivå. Det var
lokaler och allmän hantering som behövde utvecklas till något modernt.
Men det fanns en glöd och en ambition bland nästan alla som arbetade på
företaget att utveckla det till något bättre och att det skulle ske med
gemensamma ansträngningar och genom att låta individer ta sitt ansvar
för sin del av verksamheten.

Nya bättre förutsättningar skapades genom förvärv av nya lokaler där
allt kunde samlas under ett tak, en IT-struktur utvecklades till att
innefatta alla delar, ett kvalitetsledningssystem togs fram och alla var
delaktiga i förändringen. Just då insåg inte alla att det var så, men i
efterhand har även skeptiker insett vilken fantastisk tid detta var och
hur bistert det sedan kom att bli.

Jag vet inte hur många timmar utöver de 40 ordinarie som var och en
la ner på att få till det på ett bättre sätt än tidigare. Det skruvades
hyllor i veckor och månader, det polerades golv och byggdes
hängställningar. Ansvar fördelades ut och togs om hand av var och en.

Verksamheten fortsatte sedan att växa i rekordfart och lokaliteterna
blev efter bara några år återigen ett problem att hantera. Men även
detta skedde på ett bra sätt och känslan för att gemensamt föra
företaget framåt fanns kvar.

Så här såg det ut fram till mitten av 00-talet när en försäljning
till nytt riskapitalbolag skedde. Här någonstans väcks den stora
förändringsivern och omstruktureringen för vårt företag och alla andra i
koncernen till liv på allvar. Stora expansionsplaner tillsammans med
interna sammanslagningar gör det dagliga arbetet för var och en
otydligt.

Eget ansvar för uppgiften flyttas, trots uttalade ord om en fortsatt
platt organisation med nära till beslut i det egna företaget, högre upp
och till fler mellanchefer på koncernnivå än någon vettig människa kunde
se vara nödvändig. Förtroendet för individen kapades och ersattes
successivt med rapporteringar och starka inskränkningar i befogenheter.

Givetvis fanns det även goda tankar om att utnyttja gemensamma
krafter på ett bättre sätt och inte lägga krut på att göra saker dubbelt
upp. Allt var inte av ondo, men det skedde på ett mer opersonligt och
kortsiktigt sätt utan det rätta perspektivet på var någonstans man
egentligen ville nå. Jag hade förmånen att under delar av mina sista år
ha en mycket bra närmsta chef som inspirerade och gjorde mig och mitt
arbete bättre. Tyvärr såg jag betydligt fler som inte märkte just detta.

Jag slutade själv för snart 2 år sedan och om jag då trodde
att det värsta var över så trodde jag fel. Det som har pågått sedan
sommaren 2008 är en slakt av de sista spillrorna från ett företag som en
gång i tiden byggdes och förvaltades genom ett hederligt ägarskap, en
personal som fick och förvaltade sitt förtroende och en gemensam
riktning som syftade till att göra det bästa för kunden i alla lägen.

För mina gamla kollegor har det handlat om praktiska förändringar som
i flera avseenden, på ytan, har syftat till betydligt bättre
förutsättningar att utföra jobbet, men som när det väl kommer till
kritan visar sig vara enormt ödesdiger för den enskilda individen och
hans eller hennes kämpande för företagets räkning.

Många fler har lämnat efter mig och igår fick några av de allra bästa
personerna som jag var chef och kollega för beskedet att de inte längre
är behövda av företaget. Deras arbete de senaste 5-10 åren är inte
längre något värt när man har slagit samman all personal oavsett
kompetens och annan initierad kunskap i en enda klump. Då är det
medlemskap i facket som avgör om man är kvar eller inte.

Inte ens inom ramen för den personalstyrka som fanns under mitt
ansvar har det skett en tillbörlig gallring av personalen. Kompetens har
ratats och inkompetens, eller i alla fall en betydligt lägre
kvalitétsnivå, har premierats för den fackliga gemenskapen.

Först har företaget drivit allt till sin spets och varit stenhårda i
sina rationaliseringar och sedan kan man inte ens stå emot ett starkt
men oerhört korkat fack som bara ser till att en person är medlem i
facket och fullkomligt ignorerar att det finns en kompetens på
individnivå som man inte bara kan slänga ut om man är intresserad av
företagets fortsatta framtid.

Jag jobbar idag hos en konkurrent till denna, min gamla
arbetsgivare, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig helt bedrövad
över hur det är möjligt att driva något, om inte affärsmässigt, så i
alla fall utifrån förnuft och vanligt hederligt folkvett så långt ifrån
det jag en gång var med och arbetade för med stor glädje. 

Jag har ingen aning om hur allt som har hänt de senaste åren har
genererat förbättrade möjligheter att på sikt leverera en bättre
helhetsprodukt än vad man tidigare gjort. Det intressanta är om någon
vet det.

Det jag dock vet är att det i så fall kommer att ske med en helt
annan utgångspunkt och utan det utdelade personliga ansvar och
förtroende som en gång byggde en stark verksamhet med ett gemensamt mål.

De ekonomiska muskler som bevisligen finns skulle ovillkorligt kunna
sopa banan med de flesta konkurrenterna på banan, men utan rätt fokus
och inställning till helheten så är det långt ifrån någon självklarhet.
Det har jag sett tydliga konkreta bevis för de senaste 2 åren.

Men i första hand handlar det nu inte om konkurrenters
framtida förmåga utan om det oerhört tråkiga besked som vissa
fullkomligt oförtjänt fick igår. Det senaste äckliga exemplet på ett
företags osjälsliga och förnuftsfria agerande.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *