SAAB – Rest in peace

De som i detta läge anser att staten ska lägga en enda krona på ett eventuellt ägande i Saab Automobile har inte förstått någonting.

Det handlar om ett företag som i princip aldrig i hela sin historia har lyckats att tjäna några pengar på sina bilar.

Enligt fordonsexpertis har personbilstillverkningen mer eller mindre stora förluster dolts av framgångar för andra delar av koncernen. I början av flygplanstillverkningen och sedan, efter sammanslagningen med Scania Vabis, av lastbilstillverkningen. Uppskattningen är att personbilstillverkningen inte har gett vinst under mer än maximalt fem år sedan 1947 och senast det troligtvis skedde var något år under 1980-talet!

Bara GM beräknas sedan början av 1990-talet ha lagt in 25 miljarder i Saab utan att detta har lyckats ge någon vinst.

Det är egentligen helt sjukt att det fortfarande tillverkas nya Saab-bilar och att så har skett under de senaste dryga tio åren.

De politiker och alla andra i samhället som nu försöker skjuta över besvikelsen på vår regering för att de, med all rätta, inte avser att bli delägare till ett sjunkande bilskepp agerar inte rationellt och kan inte på goda grunder påstå att det är en bra idé.

Att staten, om Saab går i konkurs, istället tvingas lägga stora resurser på alla de som blir arbetslösa är inget argument för att köpa in sig i Saab. Det skulle gå ett tag och sedan får staten ändå ta hand om alla arbetslösa när Saab istället faller om ett par år.

Saabs problem är i allra högsta grad ett problem som blir statens när företaget inte längre existerar i sin nuvarande form men konstgjord andning, i regi av svenska staten, är inte en långsiktig räddning för de som arbetar på Saab i Trollhätttan och på andra orter i landet.

Avvecklingen av Saabs personbilstillverkning borde rimligtvis har påbörjats allra senast i slutet av 90-talet och det finns ingen anledning att dra ut på illussionen om att det ska vända längre.

Det handlar om att göra tiden av lidande för Saab-anställda och personal hos underleverantörer så kort som möjligt och att speeda upp processen med den strukturomvandling som kan ske baserat på det som är bra och som går att vidareutveckla i nya affärsidéer och nya företag som breddar sin affärsyta att inte begränsas till en enda bransch.

De regioner som kommer att få fortsätta att lida mest är där som en rejäl strukturomvandling inte har skett och där man ligger kvar med en extrem tyngdpunkt i den tunga industrin och i många fall står på ett ben med en enda bransch (fordonsindustrin) som sin kund.

Jag kan förstå besvikelsen på många håll när Maud Olofsson säger att staten inte ska gå in som ägare av Saab. Men min besvikelse, som skattebetalare, skulle bli enormt mycket större om man sviker det löftet och ger vika för den kritik som nu kommer för detta ställningstagande.

Reblog this post [with Zemanta]