A moonwalk in heaven

Strax före midnatt igår hörde jag programledaren för Karlavagnen i P4 avannonser en Tom Jones-låt med orden att han är en av de största stjärnorna. Efter en kort konstpaus säger hon sedan det som fick mig att undra om jag hört rätt. Hon säger något i stil med att vi fick precis in ett meddelande om att en av våra andra stora artister är död. Obekräftade uppgifter säger att Michael Jackson har avlidit i Los Angeles.

Michael Jackson är ingen artist som jag nu längre lyssnar på med någon regelbundenhet, men det är en artist som med jämna mellanrum återkommer i mina hörlurar och högtalare.

Även om Michael Jackson levt ett, för de allra flesta, onormalt liv i alla år så var det någonstans mellan Thriller och Bad som det tydligt började bli synligt för omvärlden att allt inte var som det borde. Artisteriet varvades med fler och fler märkliga historier om honom och sakta men säkert tog märkligheterna och myten Michael Jackson över artisten Michael Jackson.

Michael Jackson är tillsammans med Madonna mycket av det 80-tal jag kommer ihåg. De blev megastjärnor när MTV erövrade oss och fick oss att tänka och lyssna på musik på ett helt annat sätt och de gjorde det genom att på alla vis vara stilbildande för andra artister. De låg under ett antal år steget före alla andra och en ny låt med tillhörande video var näst intill något som var en förstasidesnyhet. TV-kanaler kunde tävla om att vara den som hade världspremiär.

Han gjorde sig själv till The king of pop med fyra album på 12 år mellan 1979-1991 (Off the wall, Thriller, Bad och Dangerous). Efter detta har han faktiskt inte presterat mer än ytterligare ett album med ny musik på. Det var Invincible från 2001, ett album som inte på något vis kan påstås vara i närheten av de andra fyra. Men det spelar ingen roll vad han har gjort musikaliskt sedan början av 90-talet eller vad han har gjort eller påståts ha gjort sedan dess. Det är hans enorma framgångar och avtryck i musik- och underhållningshistorien från slutet av 70- till början av 90-talet som blir det vi kommer att komma ihåg. I alla fall är det detta vi helst vill komma ihåg.

När jag nu sitter och tittar på hans klassiska första framförande av Billie Jean på Motowns 25-årsjubileum så är det fullkomligt fantastiskt att se. Samtidigt är det tragiskt att se den vitalitet och livfullhet som han där och då visar upp och sedan tänka sig år och decennium framåt och den skada som han otvivelaktigt åsamkade sig själv och sin kropp.

Jag läste hans bok Moonwalker någon gång i slutet av 80-talet när han var som allra störst som artist, innan tragiken tog överhanden, och slogs då av hur mycket han ville vara ett vanligt litet barn och hur ensam han kände sig i livet. Någonstans samtidigt som den boken kom ut beslutade sig Michael Jackson för att försöka skapa sig sin egen värld, den som han ville ha som barn, och låta andra barn få glädjas med honom i denna värld. För detta fick han sedan lida ochstå till svars för anklagelser som aldrig har kunnat bevisas. Istället finns det tydligare bevis för att giriga föräldrar har försökt sig på att kapa åt sig ett skadeståndsbelopp genom falska anklagelser.

Jag kan bli mycket känslomässigt berörd av när personer som jag inte känner personligen avlider. Jag berörs av Michael Jacksons död. Men den var på något vis så väntad, även om jag inte trodde att han skulle dö vilken dag som helst, att det inte riktigt fångar mina känslor på samma vis som det gör hos många andra.

Michael Jackson har gjort fantastisk musik, men han har även balanserat på en för mig slak lina i sin iver att "heal the world" och en rad andra gråtmilda låtar och projekt. 

Det är ett tragiskt människoöde som är det yttersta beviset för vad som kan ske om man som förälder pressar sina barn till något som de inte kan behärska då och inte kan hantera när de blir vuxna.

Även om det finns en önskan om att vi nu ska slippa ifrån ett tråkigt efterspel till Michael Jacksons död så tror jag tyvärr att det kommer att bli en äcklig smet av spekulationer kring dödsorsaken, en bitter strid kring hans arv, eller skulder som det kanske är, och en lång rad personer som nu kommer ta bladet från munnen och berätta sin historia om Michael Jackson. Det finns kusliga associationer till Elvis Presley, både i livet och i sättet att dö, och jag tror tyvärr inte att detta slutar vid detta.

Andra bloggar: Oscar Swartz, Mymlan

Andra bloggar om michael jackson, moonwalk, kultur, king of pop, musik, Intressant.se