De vanvettiga och desperata försöken att skapa konst

Att alla inte begriper allt som sägs vara konst är en sak som vi alltid får leva med. Låt det vara konst i den allmänna debatten, men låt oss få fortsätta att avgöra själva om vi tycker om det eller inte och låt oss även bedöma om vi personligen inte anser att vi vill kalla det konst.

Det som vi dock måste ta kraftig ställning emot att sortera in i begreppet konst är det som Anna Odell och andra gränslösa människor anser är en handling i konstens namn.

I det aktuella ärendet med Anna Odell så kan jag inte låta bli att dela med mig av det som jag läste av Björn Ranelid i tidningen Dagens arbete.

"Emellanåt är konsten enfaldig och saknar ansvar. […] Såsom en del av ett examensarbete låtsades hon vara psykiskt sjuk och
började spela förvirrad och våldsam på en bro i Stockholm. Hon spottade
omkring sig och slogs när ambulanspersonal kom till platsen. […] Hade hon tänkt på dessa konsekvenser eller är hon så naiv, egocentrisk
och intellektuellt obegåvad att hon tror att dyra sjukhusplatser för
vård och intagning kan hänföras till privata pajaskonster? […] Jag säger och påstår att det inte är konst, utan vanvettiga och
desperata försök från människor som inte har något annat av värde,
visdom och egenart att erbjuda."

Björn Ranelid är i alla normala fall en självupptagen och exentrisk
författare som själv lever långt ute i periferin av den allmänna
verkligheten, men just i den här frågan står han mitt i myllan och
uttrycker det fullkomligt självklara.

Reblog this post [with Zemanta]