Mona måste döda energifrågan före valet

Jag har alltid tyckt
att Göran Johnsson är en förnuftig man och det visar han än en gång
idag när han, tillsammans med Lars-Olof Pettersson, på DN Debatt
resonerar om den stora faran i socialdemokraternas samarbete med
vänsterpartiet och miljöpartiet.

Det handlar om det som jag själv
ser som det stora problemet med samarbetet, nämligen att den
förändringsvilja som i alla fall på ytan finns och är helt nödvändig
för socialdemokraterna riskerar att gå i stå.

>>Möjligheterna att träffa
uppgörelser om en långsiktig energipolitik är avgörande för att få till
stånd framtida investeringar. Det är inte säkert att
Socialdemokraternas väljare gör samma prioriteringar som ledningen för
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. […] Är Miljöpartiet och Vänsterpartiet be­-
redda
att se kärnkraften som en framtida energikälla eller kan man tänka sig
att Socialdemokraterna träffar en överenskommelse med alliansregeringen
om energin om man kommer till olika ståndpunkter?<<

Med tanke på att
hälften av socialdemokraternas sympatisörer står på alliansens sida i
frågan om kärnkraften så behöver man inte vara någon Einstein för att
inse att den frågan kommer att bli besvärlig för socialdemokraterna om
man inte lyckas komma överens med alliansen.

Johnsson och Pettersson avslutar sin artikel med det som är avgörande:

>>Politik handlar om att prioritera. Vi menar att en
aktiv jobblinje, utbildning före ledighet, kärnkraft före fossila
bränslen och europeiskt samarbete framför isolationism är de
prioriteringar som Socialdemokraterna behöver göra.

Orkar
Miljöpartiet och Vänsterpartiet göra de prioriteringar som krävs eller
kommer de att utgöra ett hinder för Socialdemokraternas utveckling och
förnyelse?<<

Jag
håller inte med om alla delar i deras prioriteringslista, men att
väljarkåren i valet 2009 kommer att tvingas ta ställning i
energifrågan, om en uppgörelse inte sker innan dess, är ganska givet.
Mona Sahlins möjlighet att spela bort det kortet ur valleken nästa år
är en uppgörelse innan valet som tillfredställer merparten av de som
annars kan tänka sig att lägga sin röst på alliansen.

Om hon inte gör
det riskerar energipolitiken att bli den enskilt stora frågan som blir
hennes fall i valet 2010 precis som ignorerandet av jobbpolitiken blev
Göran Perssons stora misslyckande i valet 2006.

Hon har pantat
in sina möjligheter till att bli statsminister i händerna på Lars Ohly,
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson och energifrågan är bara den
första, om än gigantiska, frågan där hon måste stryka deras önskemål
medhårs samtidigt som hon då riskerar att kunna triumfera i september
2010.

Jag tror att alliansens överenskommelse
i energifrågan inte bara var mycket bra utan dessutom vältajmad för att
skapa stark turbulens i det rödgröna samarbetet. På ytan finns enighet,
men under den har i alla fall Mona Sahlin många att göra nöjda.