Vad Twitter gör för mig och hur detta är positivt för demokratin

För ungefär fyra år sedan startade jag upp mitt bloggande. Det var något som på många sätt förändrade mitt sätt att uttrycka mina åsikter och argumentera för dessa när så behövs.

Jag har alltid haft åsikter om det mesta, utan att före bloggandet ha haft något egentligt forum att på ett vettigt sätt uttrycka dessa mer än för uttråkade jobbarkompisar och nära anhöriga vid frukostbordet.

Bloggen gav mig även ett betydligt större tålamod och en större acceptans för vad andra tycker och tänker jämfört med vad jag anser att jag hade tidigare. Även om jag fortfarande kan vara lite för kategorisk och kvickt dömande i vissa lägen så är det ändå en milsvidd skillnad gentemot hur jag klarade av att hantera oliktänkande tidigare. Nu sker de mer med glimten i ögat och när jag är kategorisk så sker det oftast med en förväntning på att få en reaktion.

När jag läser vad jag skrev i början så inser jag även att jag rent språkligt och formmässigt har slipat till mitt sätt att argumentera. Det är faktiskt en aning pinsamt att läsa vissa tidiga inlägg.

Jag kände i slutet av förra året en viss leda över mitt skrivande här och visste inte riktigt hur jag skulle utveckla det hela. Jag filade lite på layouten och fick till den ganska hyfsat och sedan, strax efter årsskiftet, hände det som fick mig och mitt bloggande att tända till på allvar. Det var då Twitter exploderade inom just det område som jag är mest intresserad, politik och samhällsfrågor, och det har varit en injektion på många sätt.

Jag har haft både ett Twitter och ett Jaiku-konto i flera år utan att posta mer än någon enstaka torr statusrapport då och då. Jag har inte brytt mig om att följa andra och har egentligen inte riktigt förstått grejen om jag ska vara ärlig. Sedan fick jag för mig, när jag såg bloggar skriva mer och mer om Twitter, att jag skulle börja följa andra twittrare.

Egentligen började det förresten med att Ann-Catrin Brockman började följa mig på Twitter. Jag visste inte vem hon var, men tänkte att jag följer väl henne också då. Där någonstans startade min egen Twitter-explosion när jag fattade, vilket jag inte gjort tidigare, att det är kotym på Twitter att följa de som är ens följeslagare.

Det här har på en månad gjort mig till en hängiven Twitter-användare som numera kollar in TweetDeck mellan Gmail och Google Reader varje morgon. Vad har mina kompisar där skrivit sedan jag själv stängde av datorn igår kväll, vilka länkar rekommenderar de och vilka andra intressanta meddelanden som har kommit till under nattens timmar.

Jag har aldrig varit någon chat-människa som har kunnat sitta fastnaglad med MSN, ICQ eller något annat fiffigt IM-program. Jag har inte heller lagt onödigt mycket tid på Facebook även om just det är den första i sitt slag som jag ändå fastnade lite mer för och såg en viss nytta med. Där kan man i alla fall knyta kontakten med gamla gymnasiekompisar som man inte visste att man saknade…

Med Twitter och de personer jag följer där har det på något vis uppstått en för mig konstig känsla av naturlig kommunikation även med sådana som jag knappt visste till namnet tidigare. Lite över drivet, men ändå, ni förstår kanske vad jag menar. Eftersom jag inte har varit den där chat-människan som kan sitta i timmar och prata nonsens, jag har till och med svårt att prata nonsens med min mamma, så är det i sanning något märkligt.

Jag tror att det beror på att det är likasinnade människor, om än med olika åsikter, som skriver om just de saker jag är intresserad av, inte bara nonsens, och just därför känner jag också det naturligt att även kommentera nonsens likaväl som viktiga saker till SvD:s ledarskribent Sanna Rayman, Magnus Ljungkvists bild på Jonas Morian eller diskutera Liza Marklund med Paul Ronge.

Jag läste någonstans för någon vecka sedan, kommer inte ihåg var just nu, att twittrar är något man gör mellan blogginläggen och det stämmer ganska på pricken in på mig och Twitter. Det inbjuder till diskussion om vad som har skrivits i olika medier och till nya tankar och idéer som sedan sjösätts i ett blogginlägg lite senare.

Det är även ytterligare en möjlighet för oss vanliga medborgare att i samtal och diskussion komma närmare våra beslutsfattare, opinionsbildare och andra där bristen på närkontakt tidigare gjort detta mycket svårt.

Det vi nu börjar se är det som Stefan Ronge tar upp i ett inlägg idag, nämligen att journalister, i det här fallet Lisah Pettersson på SVT:s ABC, går ut och söker nyheter via sin Twitter-kanal, något som redan är mycket vanligt i USA. För oss som följer Sanna Rayman på Twitter går det att tydligt se att hon vid ett flertal tillfällen bara under den senaste veckan bloggat på SvD:s ledarblogg om sådant hon hittat via Twitter. Hon använder den kanalen både för att förmedla tidningens nyheter och Twitter-nyheter.

Idag kan man spekulera i om det var olika bloggar, bland annat DeepEditions blogginlägg och puffande för detta på Twitter, som fick DN att justera Lisa Bjurwalds felskrivning på deras ledarsida. Det finns inget bevis för detta givetvis, men Lisa har i alla fall bemödat sig att kommentera DeepEditions blogginlägg.

Det är en helt ny värld i vårt demokratiska samhälle som jag tror bara har öppnat sin dörr på glänt ännu.

Några bloggare som nämns i texten:

Jonas Morian, Magnus Ljungkvist, Sanna Rayman

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Twitter, Google, Gmail, TweetDeck, Jaiku, social media, internet, demokrati, Sanna Rayman, Paul Ronge, Magnus Ljungqvist, Jonas Morian, blogg,
Intressant.se