Ett pissigt svenskt idrottsår är till ända

Helt ärligt har det varit ett ganska uselt svenskt idrottsår. Inte minst visar Jonas Jacobssons bragdguld detta ganska tydligt.

Jag kom inte på då vem det var som skulle ha fått det där bragdguldet istället för Jacobsson, i den bristande konkurrens som rådde. Det dök upp som en självklarhet när jag såg en gala för svenska hjältar för någon vecka sedan.

Om man ska lägga en tydlig ribba för svenska idrottare, oavsett handikapp och idrott som utövas, för att kunna få ett bragdguld, ett Jerringpris eller ett pris på Idrottsgalan, vilket man kanske ska, så finns det inte någon annan svensk idrottare 2008 som har gjort en sådan bragd som simmaren Christoffer Lindhe från Ulricehamn har gjort.

Han är handikappidrottare, något han har blivit på grund av en svår tågolycka 2006 när båda benen och en arm fick amputeras. På de två år som gick mellan olyckan och Paralympics i Beijing lyckades Christoffer inte bara resa sig från katastrofen. Han tog sig till  mästerskapet och knep två fjärdeplatser.

Christoffer Lindhe får mitt bragdguld för 2008.

I det riktiga olympiska spelet i Beijing blev det näst intill platt fall för Sverige. De flesta svenska stjärnorna var som sämst när det gällde den här gången.

Det allra största ögonblicket, eller ögonblicken, i detta OS tillhör utan några som helst tveksamheter Usain Bolt. På 100 meter joggade han i mål på nytt världsrekord. Jag jämförde då detta lopp med Michael Johnsons klassika seger med 19.32 på 200 meter vid Atlanta-OS 1996, ett av mina absolut odödliga idrottsminnen. Just detta 12 år gamla rekord slog Usain Bolt några dagar senare med två hundradelar.

I fotbolls-EM blev det inte något platt fall, men det lyfte inte heller till några högre nivåer. Det räcker helt enkelt inte med en världsstjärna som Zlatan omgiven av ett alltför skralt gäng i övrigt.

Det positiva med EM var att Spanien fick vinna med det attraktivaste spelet av alla lag.

Det fanns givetvis saker att glädjas åt även med svenska förtecken.

Charlotte Kalla visade att hon kan vinna mot hela världseliten. Det gjorde hon både förra säsongen och i början av den här, men det ser fortfarande ganska svajigt ut att lyckas hålla en hög jämn nivå. Alla vurpor hon gör får mig osökt att tänka på Per Elofsson.

Zlatan har jag redan nämnt, men han måste vara med en gång till just som Zlatan. Han har sopat undan alla tvivel som någonsin har funnits om hans kapacitet och är just nu en av världens allra bästa fotbollsspelare. Om vi har tur så finns det en svensk på den nivån en gång per decenium.

Förra gången hette han Tomas Brolin och det var 1994 och just nu heter han Zlatan Ibrahimovic. Visst har Fredrik Ljungberg och Henke Larsson varit mycket bra, men ingen av dessa har, helt ärligt, varit en av världens allra bästa spelare någon gång. I alla fall inte mer än någon enstaka match. Att storlag fortfarande trånar efter en allt segare Henke Larsson är för mig en gåta.

I övrigt finns det faktiskt inte sådär värst mycket att glädjas över. Några cyklister räddade den svenska OS-äran och några golfspelare har gjort bra säsonger, men ingen av dessa hade jag ens kommit på att prata om under ett normalt svenskt idrottsår tidigare under 2000-talet.

Det kan bara bli ett bättre 2009 för svenska idrottare.