Den nya ofria barndomen
Den senaste veckans händelseutveckling i fallet med den försvunna brittiska flickan Madeleine McCann, och efter att ha läst en artikel i The Telegraph, skriver Blogge Bloggelito bland annat om skillnaden mellan nu och när han själv var barn.
Det handlar om den totala skillnaden i hur väldigt mycket som idag är planerat av föräldrarna på den tiden var spontanlek på ett helt annat sätt, nästan uteslutande faktiskt:
"Själv tillbringade jag stora delar av min barndom på egen hand
utomhus, på gator och torg, i butiker och i trädgårdar, och senare med
kompisar på badstranden, i stan, i skogen o.s.v. Detta gällde även då
var vi var utomlands; jag avvek gärna flera kilometer bort längs den
spanska stranden, ända bort till grannbyn eller in i storstan.
Vi
klättrade upp i byggnadsställningar i kyrktorn, busringde på dörrar,
pallade äpplen, fångade ormar, stal godis i affären, lekte vid sjön
hela dagen, cyklade, spelade boll och bestämde i övrigt våra
aktiviteter helt själva, utan någon som helst översyn från föräldrarna."Han fortsatta beskrivning av det som skett i familjen McCann har sin utgångspunkt från den, i relation till svenska förhållanden, än mer inrutade livsstilen, och en annan syn på faror, i USA och Storbritannien. Om denna jämförelse har jag ingen egen erfarenhet likt den Blogge har.
Där jag dock känner igen mig är i hans beskrivning av den egna barndomen. Det var så det såg på 70- och 80-talet i Sverige, i alla fall var det så även där jag växte upp. Det som hände var det som vi själva hittade på. Föräldrarna styrde i princip aldrig innehållet på vår fritid, utan det handlade om att bygga kojor i skogen, spela fotbollsmatcher, bygga hyddor i snön på vintern, anordna egna skidtävlingar. Så är det inte idag.
Idag har både barnen och föräldrarna alldeles för stor del av sin tajta fritid inplanerad och inrutad in i minsta detalj. Det ska hinnas med så många aktiviteter som möjligt, något som till slut riskerar att resultera i mental utmattning och stress över att aldrig kunna slappna av. För barnen handlar det också om att förväntningarna på att få saker och ting serverade blir större. Hur ofta ser man ett gäng med barn spontant spela fotboll på en gräsmatta idag?
Självklart är det ett annat samhälle än vad det var när jag var barn, men jag tror att vi riskerar måla upp situationer och sammanhang till betydligt farligare och värre än vad de kanske i själva verket är.
Resultatet blir en tillvaro planerad och tajmad i allt för hög grad.
Det är inte lätt att avhålla sig själv som förälder att göra allt för sina barn, och våra barn uppfostras i ett visst motto till starkare individer än vad vi gjorde, men jag tror att vi borde ta oss en rejäl tankeställare och låta våra barn få tillbaka lite av det utrymme och individuella frihet som vi faktiskt hade på ett helt annat sätt under vår barndom.
Aktuella länkar:
1
Andra bloggar om: madeleine mccann, uppfostran, barndom, frihet, Intressant.se