Allsvenskan har aldrig varit sämre

För att vi ska ha ett riktigt bra svenskt lag i europeiskt cupspel så måste skillnaderna mellan lagen i allsvenskan dramatiskt förändras.

Vi behöver 3-4 lag som är så mycket bättre än de övriga att det inte mer än i undantagsfall är någon annan klubb som kan konkurrera om slutsegern.

Den allsvenska slutsegrarna förlorar alldeles för många matcher under säsongen för att det ska vara bra för svensk fotboll.

Under den senaste 10-årsperioden har vinnaren av allsvenskan i snitt förlorat 5,2 matcher respektive säsong. De positiva undantagen är AIK som 1998 med 2 förluster och Elfsborg förra året med 3 förluster. Den mörkaste säsongen tillhör Halmstad BK när de 1997 vann allsvenskan trots att de förlorade 8 av 26 matcher.

Redan nu, när det återstår 10 matcher för de allra flesta lagen i allsvenskan, stoltserar topplagen med alldeles för många förluster för att det ska vara godkänt (Halmstad 3, Elfsborg och Djurgården 4, Blåvitt 5, Kalmar och Hammarby 6).

När IFK Göteborg var som allra bäst, och konkurrerade med de riktiga storlagen i Champions League i mitten av 90-talet, så förlorade de i snitt 3,75 matcher per säsong 1993-1996.

Då kanske någon får för sig att Elfsborg har ett lag som duger i årets kvalspel, när de bara hade 3 förluster förra året. Ja, det är möjligt att de kan skrälla mot Valencia, om de först lyckas slå Debrecen på onsdag, men förmodligen räcker det inte till.

Skillnaden i klass mellan de bästa lagen i europa och våra svenska mästare har sedan slutet av 90-talet blivit enormt stor. Den sista godkända säsongen för ett svenskt lag i europeiskt cupspel är AIK i Champions League 1999 och det är 8 år sedan!

Vi behöver en förening som inte förlorar mer än ett par-tre matcher per allsvensk säsong och som har en så bred trupp att ett krävande kvalspel till Champions League, mitt under brinnande säsong, kan klaras även med spelare skadade.

Så som det låter i Borås, nu när Elfsborg gör ett tappert försök att nå Champions League, är det så många spelare på skadelistan efter varje kvalmatch att det inte finns ett tillräckligt bra och alert manskap att ställa på benen till nästa allsvenska match.

Hur i hela friden ska det ens vara tänkbart att kunna hävda sig i ett gruppspel, med tuffa matcher mot europeiska topplag, när kvalmatcher mot i sammanhanget blåbärsligor i Irland och Ungern kräver så mycket av spelarmaterialet?

Slutsatsen av hur det ser ut i årets allsvenska och vad som krävs för att spela gruppspelet i Champions League, mer än på bonnröta genom vinna mot ett Valencia som underskattar motståndet,  är att allsvenskan inte i modern tid har varit sämre än vad den är 2007. Möjligtvis är den på samma usla nivå som någon av de 10 senaste säsongerna.

Modern klubbfotboll i nationella seriesystem handlar inte om spel på någon demokratisk trivselnivå där alla ska kunna slå alla så att ingen ska bli ledsen.

Vi har sett alldeles för många upphaussade svenska mästare (Real Malmö
och Djurgårdens Monopol-satsning) de senaste tio åren som visat sig
inte räcka någonstans.

Det handlar om att även i Sverige göra det möjligt för externa finansiärer att köpa upp hela föreningar i syfte att pumpa in de pengar som krävs för att bygga en förening av någorlunda god europeisk klass.

Det går i Danmark och Norge. Nu är det dags för Lars-Åke Lagrell att agera så att vi slipper se de allsvenska seriesegrarna med nöd och näppe vinna mot Debrecen och Linfield.

Andra bloggar om: sport, fotboll, elfsborg, borås, ifk göteborg, malmö ff, djurgården, aik, halmstad bk, allsvenskan, champions league, ekonomi, Intressant.se