Bobbys grymma död

Janne Josefsson agerade igår ovanligt lågmält när han ledsagade tv-tittarna igenom den dokumentation som "Uppdrag: Granskning" gjort av fallet med den till döds misshandlade Bobby.

Det var en genomgång av mammans och styvpappans bakgrund och en vidrig redogörelse för hur de tillsammans efter en succesiv upptrappning gick så långt att Bobby slutligen kvävdes till döds av sina egna spyor.

Det är kanske lättare att sympatisera med mamman än med den totalt iskalle styvpappan, men till saken hör att mamman så som det framställs har haft många möjligheter att sätta stopp för den misshandelsspiral som drabbade hennes son.

Hon erkänner också på frågor från polisen att hon även i efterhand har uttryckt lättnad över att Bobby är borta.

Ett sadistiskt svin till styvpappa, som redan tidigare varit dömd till 3 års fängelse efter misshandel av två olika kvinnor, och en mamma som trodde sig ha hittat lyckan i denne man dömdes till 10 års fängelse för deras gemensamma gärning att ha dödat en försvarslös 10-åring.

Benämningen i domen var inte mord utan vållande till annans död. Åklagaren ville ha ett livstidsstraff, men hovrätten nöjde sig med att fastställa tingsrättens 10-åriga påföljd.

Dokumentären är ett grymt exempel på hur oerhört illa det kan sluta för två personer med fel förutsättningar för att klara ett liv tillsammans. När de ändå gör det så är det en tredje part som är den som drabbas allra värst.

Det är också ett talande exempel för att agera vid minsta lilla misstanke om att ett barn är utsatt för någon form av misshandel eller annat övergrepp.

Det är ingen lätt avvägning att göra, men kan likafullt vara skillnaden mellan fortsatta jobbiga barn och ungdomsår istället för den brytpunkt en insats av vuxenvärlden kan resultera i.

Alla fall är självklart inte lika grymma som Bobbys, men även en utdragen utsatthet utan vuxenreaktion kan resultera i ännu en psykiskt störd vuxen människa.

Det i programmet som kändes en aning för mycket var när Bobbys mormor gråtandes står vid hans grav och ber honom att förlåta de som gjorde honom illa. Det går inte att förlåta den grymhet som hans mamma tillsammans med styvpappan utsatte honom för.

Den fråga som Bobbys mormor möjligtvis skulle ställa sig själv är hur hennes eget, hennes dotters  och Bobbys liv hade sett ut om hon inte hade förlåtit det första slaget av hennes egen man.

Ett tyst medgivande som bidrog till att forma dottern till den hon sedan blev. En dotter som sedan själv inte hade förmåga att sätta stopp när Bobbys styvpappa successivt stegrade sitt våld.

Ett litet slag är väl inte så farligt…

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: bobby, uppdrag granskning, janne josefsson, samhälle, barn, föräldrar, psykvård, misshandel, mord, brott, Intressant.se