Syndabocken Jodenius?

Att Per Jodenius gråter i rätten och erkänner alla sina synder i härvan med dataintrånget i sapnet framkallar självfallet sympati för honom. Han hoppas på ett milt straff genom att strategiskt erkänna sitt brott, berätta om att han fick sparken och hur dåligt han mått sedan i september.

Så långt ingenting konstigt alls. Vem skulle inte ha mått dåligt och kännt sig skraj i Jodenius kläder?

Det är också mycket sannolikt att flera andra inblandade visste betydligt mer i ett tidigare skede och aktivt tog del av den information som inhämtades från socialdemokraterna.

Men det jag reagerar över är hur oskyldig Jodenius försöker göra sin egen insats i härvan. Det är ju faktiskt så att utan hans aktiva medverkan hade inte någon annan folkpartist fått informationen. Han har med öppna ögon på ett aktivt sätt använt sig av inloggningen han fick från Sörman och för egen vinnings skull förmedlat vidare dokument till partitoppen i hopp om att få klappar på axeln och en chans till en bättre position i partiet.

Han har agerat egoistiskt och blivit tvungen att erkänna de uppenbara intrången han ursprungligen ansvarat för, helt enkelt någon form av nyttig idiot för den folkpartistiska
ledningen som tackade och tog emot den information som Jodenius förmedlade i hopp
om bättre tider för egen del.

Många andra inblandade kan på ett annat sätt säga sig ha vetat mycket lite eller ingenting och komma undan med detta rent rättsligt. Hur det sedan påverkar den moraliska synen på dom som personer och folkpartiet som parti vet vi redan – förtroendet är i botten för ett parti som blev för ivriga, kaxiga och klantiga att nå ännu fler väljare i 2006 års val.

Desto mer taktiska i den här historien var självfallet socialdemokraterna som valde rätt tilfälle att polisanmäla och brisera intrångsbomben.

Andra bloggar om: politik, samhälle, dataintrång, folkpartiet, per jodenius, lars leijonborg, sapnet, socialdemokraterna, moral, spionskandalen, Intressant.se