Hur fan viker vi ut oss på internet?

Det pågår en
märklig utveckling i vad som är privat och personligt. Gränserna för
vad man håller för sig själv och vad man delar med sig till andra har
förändrats kraftigt de senaste tio åren.

På min semester förra veckan läste jag en intressant artikel i magasinet "New York"
som handlade om den fundamentala förändringen av vår syn på vikten av
att synas, något som där beskrivs som den första riktiga
generationsklyftan på 50 år:

And as it did in the fifties, the older generation has responded with a
disgusted, dismissive squawk. It goes something like this:

Kids today. They have no sense of shame. They have no sense of
privacy. They are show-offs, fame whores, pornographic little loons who
post their diaries, their phone numbers, their stupid poetry—for God’s
sake, their dirty photos!—online. They have virtual friends instead of
real ones. They talk in illiterate instant messages. They are
interested only in attention—and yet they have zero attention span,
flitting like hummingbirds from one virtual stage to another.

Clay Shirky som är professor i ny media vid New York University beskriver vad han har kommit fram till i sina studier:

Whenever young people are allowed to indulge in something old people
are not allowed to, it makes us bitter. What did we have? The mall and
the parking lot of the 7-Eleven? It sucked to grow up when we did! And
we’re mad about it now.” People are always eager to believe that their
behavior is a matter of morality, not chronology.

None of this is to suggest that older people aren’t online, of course;
they are, in huge numbers. It’s just that it doesn’t come naturally to
them.

Han beskriver det också som skillnaden mellan pidgin och Creole:

Pidgin is what gets spoken when people patch things together from
different languages, so it serves well enough to communicate. But
Creole is what the children speak, the children of pidgin speakers.
They impose rules and structure, which makes the Creole language
completely coherent and expressive, on par with any language. What we
are witnessing is the Creolization of media.

Det utvik av sin identitet som många
idag erbjuder alla som är intresserade på internet innebär ett mycket
stort ansvar för sig själv och sin framtid. Frågan är om alla verkligen
tänker på det viset när man som 14- eller
17-åring skriver texter och publicerar bilder och annat om sig själv
som kanske
inte är så där värst fördelaktiga antal år senare.

Många arbetsgivare googlar redan idag potentiella personer man vill
anställa för att få en bredare bild av vem det är som söker jobbet. Jag
har själv fått frågan av en rekryterare om det är jag som är "den Fredric Kjellberg" som skriver just den här bloggen "Signerat Kjellberg".

Nu handlade det bara om positiva ord, men det gäller att kunna stå
för sina publiceringar på nätet om 5 dagar, 5 månader eller 5 år.

Sedan gäller det självfallet att inte dramatisera de faror som nya
företeelser erbjuder. En av de "veteraner" som uttalar sig om detta i "New York" är Caitlin Oppermann17 år:

At 17, Oppermann is conversant with the conventional wisdom about the
online world—that it’s a sketchy bus station packed with pedophiles.

She argues that when it comes to online relationships, “you’re getting
what you’re being.” All last summer, as she bopped around downtown
Manhattan, Oppermann met dozens of people she already knew, or who knew
her, from online. All of which means that her memories of her time in
New York are stored both in her memory, where they will decay, and on
her site, where they will not, giving her (and me) an unsettlingly
crystalline record of her seventeenth summer.

Generationsklyftan handlar alltså enligt
professor Shirky och Caitlin Oppermann om den nya tekniken, sättet att
möta andra människor, en mindre rädsla för att vika ut sina tankar och
sig själv för offentligheten.

Because the truth is, we’re living in frontier country right now. We
can take guesses at the future, but it’s hard to gauge the effects of a
drug while you’re still taking it. What happens when a person who has
archived her teens grows up? Will she regret her earlier decisions, or
will she love the sturdy bridge she’s built to her younger self—not to
mention the access to the past lives of friends, enemies, romantic
partners? On a more pragmatic level, what does this do when you apply
for a job or meet the person you’re going to marry? Will employers
simply accept that everyone has a few videos of themselves trying to
read the Bible while stoned? Will your kids watch those stoner Bible
videos when they’re 16? Is there a point in the aging process when a
person will want to pull back that curtain—or will the MySpace crowd
maintain these flexible, cheerfully thick-skinned personae all the way
into the nursing home?

En tolkning av detta är
att det handlar om synen på den personliga integriteten och att just
denna fråga är den egentliga generationsklyftan. Kommer denna frigjorda
syn att vara varaktig eller kommer det ett bakslag när dagens
15-åringar är 30 år och har egna barn som hittar mammas och pappas
gamla internetsajter och vill publicera sig själva på samma vis?

De kan i alla fall inte skylla på att de inte vet vad det handlar om, de som tillhör "creolization of media"-generationen.

Oavsett detta gäller det att välja sida i den stora
förändringen som bara har påbörjat sin erövring av hur vi lever våra
liv  i stort och smått och jag vet i alla fall vilken sida jag har valt
– den förnuftiga privata offentligheten.

Uppdatering 070422:

SvD har idag en artikel som till viss del tar upp det jag läste i New York och själv hade vissa funderingar kring. SvD:s artikel heter "Det som förr var privat hittas nu snabbt på nätet" .

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , Intressant.se

Written by