Inbördeskrig i alliansenland
Efter det första halvårets regerande, som säkert inte alls varit så enkelt och klart som korvspad som alliansen förväntade sig, kommer nu det som tyvärr bara var att vänta.
De interna konflikterna inom alliansen har sakta men säkert börjat surra precis så som jag och många med mig verkligen inte önskade.
Idag når konflikten ända upp på partisekreterarnivå när jag med stor besvikelse läser folkpartiets Erik Ullenhag gå till angrepp på centerpartiet och faran i det han kallar "deras nya nyliberalism".
Han snurrar runt i all oändlighet om folkpartiets och centerns relationer till nyliberala och socialliberala tankar, men vad det i grunden handlar om är att folkpartiet alldeles uppenbarligen redan börjat kissa ner sig över det faktum att deras opinionssiffror är så usla.
Om det fanns ett genuint självförtroende inom alliansen, och alla dess partier, så borde inte ett utspel som det Ullenhag idag gör vara nödvändigt. Det sker sex månader efter en valseger där de fyra partierna tillsammans i mycket hög utsträckning vann förtroendet från en majoritet av svenska folket för att de presenterade ett gemensamt och trovärdigt regeringsalternativ.
Det var banne mig dags att visa prov på att det finns borgerlig regeringsduglighet efter ett antal bedrövelser på 70, 80 och 90-talet!
Folkpartiet försatte till stor del på egen hand sina chanser att få mer att säga till om i regeringen redan före valet när sapnet-härvan lägligt rullades upp. De förlorade röster, trovärdighet och slagstyrka på ett sätt som gjorde partiet till alliansens svagaste kort.
Den svagheten befästs nu när Erik Ullenhag ger sig på Maud Olofsson istället för att jobba stenhårt för att få sitt kära liberala folkparti på fötter igen.
Lars Leijonborg skrev i sitt nyhetsbrev för en vecka sedan han den 15 mars suttit 10 år som partiledare att han när Göran Persson avgår blir den som suttit allra längst på sin post.
Om partiet ska ta sig upp ur den djupa kris som de befinner sig i tror jag att det är nödvändigt att Leijonborgs partiledarskap inte blir så där värst mycket längre utan upphör i samband med landsmötet i september.
Det är nödvändigt både för folkpartiets och alliansens möjligheter i valet 2010 och en av förutsättningarna är att i alla fall ledande företrädare för allianspartierna kommunicerar med varandra på annat sätt än genom debattartiklar i DN.
Uppdatering 1:
SvD:s ledarblogg uppmärksammar att det inte är första gången som Erik Ullenhag försöker styra upp andra borgerliga partier. Efter valet 2002 var det moderaterna som var upphov till hans försök att stärka liberalismen i en debattartikel i DN:
"Svenskt politiskt liv skulle bli intressantare om
den konservativa falangen av moderaterna valde att liera sig med
kristdemokraterna och partiets liberaler sökte sig till folkpartiet.
Vi skulle då få ett starkare renodlat konservativt parti i Sverige och en mer spännande svensk liberalism."Uppdatering 2:
Ytterligare en historisk återblick över vad Ullenhag tidigare har uttryckt i liberalismens namn. Johan Norberg tipsar om en artikel han skrev tillsammans med Erik Ullenhag i juni 1999.
"Det behövs en liberal kraftsamling som ständigt
står upp för individens värde. Men för att så skall ske måste
socialliberaler och nyliberaler sluta gräva skyttegravar mellan
varandra och, utan att sopa meningsskiljaktigheter under mattan,
förenas i ett kompromisslöst försvar av liberalismens kärnvärderingar."
Andra bloggar om: politik, alliansen, folkpartiet, erik ullenhag, lars leijonborg, maud olofsson, liberalism, nyliberalism, socialliberalism, centern, Intressant.se