Den ultimata dokusåpan om Persson

Jag vet inte om en dokumentärserie någonsin lyckats skapa så många reaktioner, rubriker och artiklar som den om Göran Persson, Ordförande Persson,  gjort under en knapp vecka. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att något liknande har hänt.

Dessutom skiftar omdömet om programmet kraftigt både i media och bloggosfären.

Vad är det då som skapar alla dessa reaktioner? Vad är det som gör att Göran Persson lyckas beröra och uppröra på det vis han nu gör även efter sin avgång?

Det handlar inte så mycket om hans politiska gärning som om alla de omdömen han fäller om både partimedlemmar och politiska motståndare. Det handlar om en elva år lång dokusåpainspelning med Göran Persson och Erik Fichtelius som de enda direkt inblandade.

Det är en dokusåpa som innehåller det mesta av vad genren ska innehålla, möjligtvis med spriten undantagen. Det är elva år där Fichtelius agerat som Göran Persson egen bikt och där han kunnat samla sina egna sanningar på över 100 timmar videoband. Dessutom är det omvittnat av ett flertal personer med direkt anknytning till Göran Perssons elva år som partiledare att så som han uttrycker sig om människor, det är så han är även vid sidan om Fichtelius videokamera.

Det är det ultimata och förmodligen mest sanningsenliga porträtt av en svensk statsminister någonsin som vi just nu bevittnar. Det är tragik, humor och ironi, elakheter och beröm, vinster och förluster och allt annat som förekommer i de flesta människors liv.

Positionen var regeringschef i vårt land, men skulle ha kunnat vara ett porträtt av nästan vem som helst i vårt samhälle som hade vågat säga sin ärliga mening rakt in i en kamera i elva års tid beredd på att sedan stå till svars för detta inför alla nämnda personer. Jag vet inte om det är modigt eller korkat.

Förutom att vi får en bekräftelse om den buffel-Persson som vi då och då genom åren hört talas om så kan jag nog tycka att vartefter serien har pågått så blir just denna bufflighet och alla dessa personbeskrivningar en aning tjatigt. Fichtelius borde ha fokuserat betydligt mer på att ingående få grepp över politiska skeenden under dessa elva år. Det fanns några sådana i det första avsnittet, men sedan har de varit skralt på den fronten. Han har gjort ett gediget arbete i stark motvind under elva års tid, men skulle nog låtit bli att g(r)otta ner sig så i Perssons personomdömen.

Frågan är vad Persson själv kommer att teckna för bild av sin tid i svensk politiks centrum när han till hösten ger ut sin självbiografi. Kommer även den att vara kryddad med dräpande beskrivningar av sin omgivning eller fokuserar den mer på det politiska skeendet?

Så här ser "produktionen" av artiklar ut från de tre största sedan förra söndagen:

DN: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 

SvD: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Aftonbladet: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

En imponerande samling artiklar för att avhandla en redan pensionerad statsminister och partiledare. Och än är det inte slut för måndagens sista del genererar säkerligen både tidningsartiklar och bloggposter.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , Intressant.se