Den heterosexuella kärnfamiljen

Professor Bo Rothstein skriver idag en lååång debattartikel i DN som behandlar Tiina Rosenbergs tes om att den heterosexuella kärnfamiljen är antifeministisk.

Den är som sagt lång och tar upp en rad olika aspekter på problemet, men han avslutar med dessa rader:

"En större internationellt
jämförande studie visar att för kvinnor men inte för män är den
tilltänktes "framtida intjäningsförmåga" av betydelse då man söker en
partner att bilda familj med. Den empiriska forskningen inom detta
område är med andra ord ingenting som vekhjärtade romantiker bör
sysselsätta sig med.

Frågan är naturligtvis då vad som kan
göras. Eftersom det är lite problematiskt med politiska beslut vad
gäller partnerval får man tänka sig andra vägar. En möjlighet är
naturligtvis att minska det som man kan förhandla om eftersom kvinnor
oftast förlorar dessa förhandlingar. Det vill säga att kvotera
föräldraförsäkringen.

Men viktigare tror jag är en annan sak
som traditionellt varit kvinnorörelsens starkaste vapen, nämligen
medvetandehöjning. Unga kvinnor som blir mammor måste få klart för sig
vilka risker de tar då de av omsorg om familjens gemensamma ekonomi
accepterar att förlora den första förhandlingen. Och unga kvinnor i
allmänhet måste göras uppmärksamma på vilka risker de tar då de väljer
att bilda familj med män som står starkare än de själva på
arbetsmarknaden. Möjligen kan då även den heterosexuella kärnfamiljen
förvandlas till ett jämställdhetsprojekt."

Det första problemet är alltså att kvinnor väljer fel män att dela sina liv med. De är för gamla och har ett lite för bra betalt arbete.

Sedan handlar det om det ojämlka uttaget av dagar i föräldraförsäkringen som alldeles för sakta utjämnas. Detta är ett reelt problem som jag är den förste att skriva under på. Alla pappor i vårt land har ett ansvar att ta, men ur jämställdhetssynpunkt så tror jag inte att det är så enkelt att enbart fokusera på männens eventuella ovilja och argumentet om att de tjänar för mycket för att unna sig tid med barnen.

I den första förhandlingen som Bo Rothstein beskriver att kvinnorna oftast förlorar vill jag definitivt inte hålla med honom.

I många, många familjer handlar det inte om att kvinnan förlorar möjligheter på arbetsmarknaden för att deras män inte vill vara hemma. De tar denna förhandling med sina män och vinner den så tillvida att de får sin vilja igenom som handlar om att de vill vara hemma så stor del av föräldraledigheten som möjligt själva.

En kvoterad föräldraledighet skulle säkerligen leda till att kvinnor tar ut färre dagar än idag. Männen kommer troligtvis att ta ut fler dagar än idag, men jag tror inte att det totala antalet uttagna dagar kommer att bli lika många som nu under lång tid framöver.

Resultatet skulle alltså teoretiskt vara att kvinnorna vinner möjligheter på arbetsmarknaden, männen vinner tid med sina barn.

Barnen då, de som befinner sig där de gör utan att själva kunna påverka sin situation. Vad händer med dom?

Det enkla och inte speciellt muntra svaret är att barnen totalt sett förlorar tid med sina föräldrar.

Andra bloggar om: bo rothstein, tiina rosenberg, jämställdhet, kärnfamiljen, familj, barn, uppfostran, feminism, politik, samhälle, Intressant.se