Lyxfällan sätter stämpel i pannan

Samtidigt som jag igår satt och slösurfade i soffan så slötittade jag också på TV3:s Lyxfällan.

Det går i korta drag går ut på att hjälpa någon som har det kärvt ekonomiskt att reda ut sin situation. Konceptet känns igen från andra program i samma släkt (Du är vad du äter, Biggest looser, etc) – hjälp någon som har ett problem de inte själva lyckas lösa.

Precis som i de andra programmen är det mycket upp till hur de medverkande är som personer för hur stor generingsfaktorn blir i soffan för tittaren. Igår slog den mätaren i topp när lastbilschauffören Mattias med ett sjukligt behov av "trådlösa prylar" medverkade.

Jag ska inte gå in mer i detalj på hur pinsamt det var utan ställer mig återigen frågan om vad det är som gör att man har förmågan att anmäla sig till ett TV-program och fullständigt blotta sitt liv för svenska folket.

Varför inte istället använda den sjukdomsinsikt, som ändå verkar finns där någonstans i bakgrunden, för att med proffessionell hjälp utan strålkastarna riktade rakt i ens förnedrade ansikte reda ut situationen.

Vill man verkligen att Charlie Söderberg med tv-kameran i hasorna ska springa runt på Siba, Elgiganten, Clas Ohlsson och andra elektronikbutiker med en bild på en själv på ett A4-papper som ska förhindra att man handlar i den butiken mer? Ja, uppenbarligen vill man det om man heter Mattias och är långtradarchaufför med ett sjukligt behov av elektroniska prylar som manövreras trådlöst.

Det är ett gåtfullt men tydligt tecken i tiden att någon annan ska lösa situationen åt en och då helst med svenska folket på åskådarbänken.