Kikki och verkligheten
Jag har aldrig förstått varför en människa utsätter sig för vad det innebär att medverka i något av alla tv-program som syftar till att belysa dina fel och brister.
Det finns "Du är vad du äter", "Supernany" och allt vad de nu heter där människor viker ut sig själv och sin familj till allmän beskådan. Jag har fått för mig att det inte är på riktigt i alla de här programmen.
Självklart är en överviktig person tjock och behöver hjälp, men både där och i nanyprogrammen tror jag det finns både aningslösa personer som inte förstår innebörden i att vika ut sig och personer med ett oerhört stort behov av uppmärksamhet som gör allt för att vara med i tv.
Inte kan alla dessa satungar som visas upp i tv vara så elaka och ouppfostrade i verkligheten?
En som definitivt inte är aningslös, utan snarare vet precis allt om hur media fungerar är Kikki Danielsson. Hon lyckas på ett imponerande sätt dyka ner i dyn och komma upp igen vad det än handlar om. Hon har dessutom visat prov på en stor portion självdistans den senaste tiden.
Ikväll ska hon medverka i "Du är vad du äter" där vi får följa hur hon lär sig handskas med sin övervikt genom att ta kontroll över maten. Det hon verkar ha förstått är att problemet bara kan lösas av henne själv och ingen annan. Oavsett det är kostrådgivare Anna Skipper eller en supernany så handlar det inte om något annat än just rådgivare.
Att vika ut sitt liv och sina problem i tv tillsammans med en rådgivare tror jag inte är en rekomendation för någon som inte är van vid publicitet som Kikki Danielsson är. Jag tror till och med att det på sikt kan göra större skada än nytta för de medverkande personerna.
Lösningen är självinsikt, ett slutligt oåterkallerligt mål och en stor portion jävlar anamma.
Utan åtminstone självinsikten om sin "sjukdomsbild" tror jag inte det spelar någon roll hur många Anna Skipper du ställer upp på rad.
Svenska bloggar om: tv, media, du är vad du äter, supernany, anna skipper, kikki danielsson, självinsikt, sjukdomsbild
Bloggportalen Intressant.se