Sverige är inte mini-USA i allt

Ann-Sofi Lidén på N24 skriver idag om att "USA gör entré i arbetslivet".

Artikeln går ut på att, precis på samma sätt som vi i högsta grad är påverkade av och apar efter USA på en rad andra områden så är också en stor förändring på gång i arbetslivet i vårt land. De spelregler som gäller i USA är på väg in i vårt sätt att planera och tänka runt vårt arbete. Hon radar upp några exempel på nuvarande skillnader som är under förändring:

"• Svensken mjukar gärna upp ett möte med lite allmänt prat om väder och vind. Ett och annat skämt är inte heller fel. Allt för att skapa en god stämning i gruppen.
Amerikanen går rakt på kärnfrågan. Business before pleasure. Humor hör inte hemma i sammanträdesrummet. Skämtsamma inlägg bemöts med höjda ögonbryn.

• Svensken tar strävan mot balans mellan jobb, familjeliv och egen tid för given. Minst fem veckors semester och föräldraledighet är självklarheter.
Amerikanen sätter karriären främst. Amerikanerna arbetar hårt – och gillar det. Två veckors semester är legio och föräldraledighet existerar knappt i USA.

• Svensken sätter mjuka värden som gagnar arbetsklimatet högt på prioriteringslistan. Att medarbetarna trivs på jobbet är ett kvitto på att man är en bra chef.
Amerikanen fokuserar på mätbara värden och leverans. Som chef är amerikanen inte bättre än sitt senast uppvisade resultat. Medarbetare som bidrar premieras, övriga sitter löst.

• Svensken intar en försiktig attityd till förändringar. Det tar ju tid att driva igenom nyheter när alla ska ha ett ord med i laget.
Amerikanen välkomnar nya idéer med öppna armar och lutar sig mot att chefens ord är lag."

I mina öron låter inte något av detta som ett sätt att driva och leda företag  i Sverige och Europa på 2000-talet. Det låter gammaldags på de allra flesta punkter.

Svensken, och den jämförbare europén, har en lagstadgad semester på mellan 20-25 dagar per år. Till det kommer arbetstidsförkortning och andra överenskommelser. Att försöka påstå att vi är på väg mot amerikanernas 10 lediga dagar känns inte verklighetsförankrat.

På en punkt kan jag hålla med om att vi behöver inta influenser från USA. Vi är alldeles för försiktiga och rädda för förändringar – "det funkar väl bra som vi gör nu", "det var bättre förr". Det ska helst finnas bevis på bordet innan vi vågar ta steget och prova något nytt. Vi lutar oss alldeles för mycket på historien både i näringslivet och i politiken.

Historien är viktig att komma ihåg, men framtiden är inte historien och USA är inte vår framtid på det vis som Ann-Sofi Lidén tror. Det är balansen mellan erfarenheter och nymodigheter för framtiden som är viktigast.